Ska jag sluta skriva vad jag känner, är det någon ide att öppna sig utan svar? Blir det då till någon hjälp? Jag tycker inte alls att det hjälper. Men det är inte första gången jag berättar någonting om hur jag känner mig utan att få svar på mina funderingar. Det är nog det sämsta med dig/oss. Man får inga svar på någon av frågorna. Jag får väl förtsätta på min egen väg, och ja bara försöka göra så gott jag kan själv. Men jag hoppas oxå att du iaf fick lite respekt för det jag känner. Så kanske jag inte blir så jobbig nästa gång, om det blir en nästa gång. Jag kanske struntar i det och må som jag må själv. För att slippa all tjaffs, jag brukar hamna där efter ett tag. Men då bryter jag ner mig själv. För att gå med så många tankar, besvikelser och andra saker för sig själv och låtsas se glad ut då samlar man på sig så otroligt mycket ilska. Som bara stormar ut till sist. Det är hemskt, det vet jag. Men det kanske är det enda sättet, när ingen vill förstå, när allt bara är sitt eget fel, när det är jag som är skadad så ska jag fortsätta le.
Le tills leendet slocknar, jag vill bara komma fram till att vad man än gö så gör man fel. Sluta men le, då blir man sur lätt. Le man ändå, då får jag allt inombords. Vill jag öppna mig, då får jag inga svar.
Men man kanske ska fortsätta le för att slippa höra hur kass man är, och sluta öppna sig för att inte få reda på att den andra inte bryr sig.
Nått i den stilen.

"  Känner jag mig borttappad, vilsen och bortglömd.