När man väl börjar må bättre så får man samma käft smäll.

I lördags hände det jag aldrig trodde skulle hända. Att jag ens klarade av det, att jag tog tag i saken och fick ett ordentligt slut på det hela. Det var länge sen jag grät dom mängderna, men som sagt nu är det över. Och det var jag som gjorde det, jag tog steget till de ord ingen riktigt tänkt på att dom finns. Glöm mig, gå vidare.

Sen efter det fick jag ännu en smäll, men varför deppa Diana? Det finns folk som det verkligen är synd om.