Det är en konstig känsla jag har i kroppen, kroppen är helt matt och vill bara ligga still. Benen vill inte alls gå längre. I huvudet är det total kaos. Och jag vet fan inte vad jag ska göra åt det. Jag vet vad jag bör göra men ingen i hela världen kommer någonsin kunna förstå mig. Jag har mig själv att skylla, jag vet själv att det jag gör är så långt ifrån bra det bara kan. Men det ni inte förstår är att jag kan inte.

Jag skulle kunna ge allt jag har för dig, allt jag har. Det vet du, men jag får absolut ingenting tillbaka. För mig gör detta så oerhört ont i hjärtat. Allt det här är allt jag inte vill ha, så varfär står jag kvar? Jag kan inte!
Kärlek är inte en dans på röda rosor, inte i mitt fal iallafall. För mig är kärleken smärtsam och tung. Visst ibland har den väl sina goda stunder. Det goda på ditt sätt. Jag vill fan bara få allting bra, men det kan jag inte heller fixa.
Jag är snart berädd på att ge upp, för min kraft finns inte längre. Och hoppet börja blekna efter alla svek. Det är så jävla tungt. Det är det sista jag vill, men jag har nog nått fram till den sista lösningen snart också.

En till sak gör mig lessen, jag tror att jag kommit fram vad allt handlade om. Jag tror du behövde mig för att det var jag som visste saker och kunde komma med svar. Nu när det är över behöver du mig inte som vän på det viset nått mer. Jag tänker inte kämpa nå mer för att försöka. Jag har försökt, men jag kan inte försöka hela tiden utan att få något gensvar.

Idag ska jag bara vara hemma, städa göra klar psykologin, köpa snus. Sen ska jag bara lägga mig och blunda.

Puss